Efter att jag för en tid följt debatterna kring den så kallade kulturrelativismen känner jag att jag inte längre kan eller vill hålla mig till att endast läsa andras ståndpunkter. Det jag främst vänder mig emot är bristen utav begreppsdefinition, närmare bestämt hur begreppet kultur används.
Det finns läger i debatten som framhåller kulturer som något enhetligt. Kultur blir ur deras synsätt ett sammanhängande system genom vilket man kan göra distinktioner mellan olika stora kulturer. Ett exempel på detta är när det skrivs om den "svenska kulturen." När jag ser människor använda kulturbegreppet på detta klumpiga sätt vänder det sig i magen på mig. Detta är inte för att jag på något sätt önskar vara "politiskt korrekt" och hålla mig väl med alla andra genom att förvandla kultur till något subjektivt och relativt.
Ur mitt perspektiv är kulturer ett komplext system. Detta system består utav många olika byggstenar som är aktuella i olika sammanhang. Jag lutar mig här mot Ann Swidlers beskrivning utav kultur som en form utav "verktygslåda" fylld med normer, symboler, traditioner och synsätt*. Det är med hjälp utav denna kulturella verktygslåda som mänskligt handlande blir möjligt.
Ett sätt att se på denna verktygslåda är i form av erfarenhet. Det är våra erfarenheter som ligger till grund för hur vi väljer att agera. Det är även våra erfarenheter som ligger till grund för hur vi delar upp världen, vilka värderingar vi har, vilka traditioner vi följer och hur vi ser på oss själva.
Några av dessa erfarenheter är gemensamma för många av oss samtidigt som andra endast är gemensamma för mindre grupper, exempelvis familjer, etniska grupperingar, subkulturer och så vidare. En del av de erfarenheter vi har, har vi fått genom vår skolgång genom vilken standardiserade, institutionaliserade erfarenheter förmedlas**. En viktig del i erfarenheterna är hur de används för att göra distinktioner. Ser jag en polis komma gåendes på gatan är det mina erfarenheter utav poliser som hjälper mig att forma min bild av vem denne polis är, vad dennes uppgift är då denne går på denna gata och hur jag skall förhålla mig till honom eller henne†. Dessa erfarenheter som jag använder mig av i mitt möte med polisen behöver inte komma från tidigare möten med polisen. Det kan faktiskt vara så att det enda jag vet om poliser är det jag lärt mig genom det som berättats för mig om poliser.
Det är detta som ligger till grund för min skepticism mot synen på kulturer som enhetliga. Det är kort sagt väldigt svårt att tala om enhetliga kulturer utan att göra allt för grova generaliseringar. Det går så klart att tala om den svenska kulturen som varandes resultatet utav utbildning i den svenska grundskolan, men gör man det så riskerar ju jultraditioner och midsommar att falla bort. Men samtidigt så har julen och midsommar med största sannolikhet olika innebörd för olika individer och hur skall man då välja vilka som får vara med i den svenska kulturen och inte? Hur är det med människor av en annan trosuppfattning, eller de som väljer att hoppa över julen och spendera några veckor i Thailand istället? Får de vara med trots att deras jul inte består det årliga tittandet på i Kalle Anka och hans vänner?
Istället för att skapa dessa generaliserade karikatyrer utav kulturer anser jag att det vore bättre om man använde sig av en något mer komplext kulturbegrepp, innefattandes vetskapen om att den svenska kulturen egentligen består utav många olika kulturella byggstenar och att fokus istället bör ligga här och inte någon annan stans. Med detta sagt måste jag dock påpeka att det i detta inte ligger att hänge sig åt ett subjektivt relativiserande där alla kulturella delar befinner sig liggandes på samma nivå.
Det går trots allt att säga att demokrati har företräde framför diktatur eller att demokratiska sekulära lagar har företräde framför religiöst formade lagar. För att göra detta krävs att framför allt två kriterier uppfylls, närmare bestämt att majoritetsstyre råder samt att majoriteten bär på värderingar om demokrati, individualism och så vidare.
Det finns med andra ord en väg att gå mellan de två ytterligheterna. Kultur är inte en enda sak och ej heller är kultur något relativistiskt. Kultur är erfarenheter och dessa erfarenheter har många källor. De kan komma från skolan, familjen, litteraturen, religionen, arbetet och samlas alla i våra individuella verktygslådor som redskap för att forma agerande, lösa problem och påverka vår bild av oss själva och världen runt omkring oss. Anledningen till att det förekommer skillnader mellan individer och att vissa skillnader är stora mellan olika grupper beror med andra ord på att individer och grupper har olika erfarenheter samt att införskaffandet av nya, kompletterande erfarenheter faktiskt har ett pris‡. Om någon har erfarenheter av en statsapparat som är nyckfull, opålitlig och kvävande är det inte svårt att se varför denne skulle ha svårt att möta nya stater där spelreglerna är annorlunda. Genom att dina erfarenheter kommer från en plats är de färgade av de på denna platsen rådande spelreglerna och därför kan mycket erfarenhet behöva kompletteras och detta kan vara både tids- och energikrävande.
*Swidler, Ann (1986) ”Culture in Action: Symbols and Strategies”. American Sociological Review, 51, 273-286.
**Med detta avses i grund och botten Pierre Bourdieus begrepp institutionaliserat kulturellt kapital.
†Alfred Schütz beskriver denna process i termer av att personliga idealtyper appliceras på de personer individen möter. Se Schütz, Alfred (1999) “Den Sociala Världens Fenomenologi” Bokförlaget Daidalos, Göteborg
‡Se Swidler, Ann (1986)
